En kronologi

Här kan du läsa mer om några årtal i Beckholmens historia. Texterna är hämtade ur boken Beckholmen och uppsatsen Beckholmen – Djurgårdens inte helt okända ö.

1633

Albrecht Schmidt etablerade troligen ett becksjuderi på holmen vid denna tid. Verksamheten bestod i att koka och sjuda trätjära för att utvinna beck, som användes till anstrykning av fartyg, till facklor, repslageri och skomakeri. På grund av brandrisken var verksamheten förlagd till utkanten av staden. Becksjuderiet gav alltså holmen dess namn. Dessutom har ön kallats Biskopsholmen.

1647

Drottning Kristina donerar ön till staden. I donationsbrevet från den 27 mars, kallas holmen ”Beck- eller Tjäreholmen”. Anledning till detta namn var att det fanns ett bäcksjuderivärck”. Hon donerar holmen till staden för att där upprätta ”spiker” (tyska Speicher = magasin) och andra bodar eller nödvändiga byggnader. Dock skulle Schmidt ersättas för sina anläggningar.

1648

Becksjuderiverksamheten upphör, eftersom Norrländska Tjärhandelskompaniet bildades, vilket hade monopol på tjärhandeln.

1650-tal

Magasin uppfördes i timmer av stadens köpmän, men ersättes efterhand av stenbyggnader, så kallade stenbodar.

1668

Donationen av Beckholmen till staden bekräftades av Karl Gustaf 1655 och av Karl XI:s förmyndarregering 1668. I det senare brevet föreskrevs att de packhus och spiker, som byggdes där, skulle vara efter en vacker och lika ”dessein” på hela holmen.

1675

Civilprotokollet beskriver två designationer, C 168 och 172, som beskriver en cirka 80 meter lång och 12 meter bred tomt i hörnet av två stora gator. Med gavlar mot sjön i söder ligger två bodar, varav den ena med anslutande byggnad hade en längd av cirka 80 meter. Samma år såldes byggnaderna till Olof Perman och Olof Hansson. Varumagasinen hade ett betydande fastighetsvärde eftersom de var stora och solida byggen. Ett av dem beskrivs som ett torn i Johan Stiernschantz fortifikationsprojekt för Stockholm 1721.

1686

En kunglig befallning föreskriver att Tjärhovet (där tjäran som mestadels producerades i Österbotten lagrades) flyttas från Tegelviken nedanför Södra bergen till Beckholmen. Vissa perioder fanns här upp till 30 000 tunnor lagrade. Olika yrkesgrupper arbetade på ön; beckbrännare, tjärkokare, kullrare, vräkare, fräsare, kölhalare m.fl.

1680-tal

Tjärinspektorsbostaden uppförs som bostad åt tjärhovsskrivaren. Huset innehöll en förstuga med kvist, en sal med spisdel, en kammare och ett kök med köksspisel och järnhäll. På övervåningen fanns en förstuga, två salar och ett kallrum. Vinden var oinredd och källaren hade bjälktak. Tillsyningsmännens äldre och nyuppförda stugor bildade tillsammans med tjärinspektorbostaden en blygsam husgrupp. För teknisk och kameral ledning av tjär- och beckhanteringen tillsatte Tjärhandelssocieten en inspektor. Denne tillsatte i sin tur kullrare (arbetare som rullade tunnorna) som stadfästes vid sina sysslor genom ägarnas och intressenternas fullmakter. Tjärvräkarna utsågs av stadens Handelscollegium som edsvurna betjänter (tjänstemän). Båda kategoriernas lön bekostades från accisen på tjärpriset. En av de första skrivna hette Arvid Larsson. För att öka förtjänsten på skriveriet fick han tillstånd att ”… idka fritt skänkeri av svenskt öl och brännvin.” Men ej hur fritt som helst, ”… ej så att någon ärlig mans tjänare blir ditskickad fresta till dobbel och fylleri så att ärendet ej blir av.” Han hade också tillstånd att låta sina kor beta på ön. På den tiden stod också en väderkvarn uppe på krönet av holmen. Ägaren av Djurgårdsvarvet, Johan Lampa, inrättade lampbodar och kaféer i uppfarten för att göra stället mer lockande.

1700-tal

Beckholmen ingår i det fasta försvarssystemet för Stockholm. Av den anledningen var det under långa tider förbjudet att besöka ön.

1715

Den franske resenären Aubry de la Motray berättar i sina skildringar om Stockholm att han passerat en liten ö ”kallad Beckholmen, på vilken ligger ett högt och stort stenmagasin, som fordom tjänade till att förvara salt. Man ser där även några mycket långa och låga träbyggnader, i vilka man förvarade beck och tjära för ett handelskompani”.

1715

Tjärhandelssocietetens monopol avslutas och handeln med tjärvaror blev fri.

1717

Direktörerna i det upplösta Tjärkompaniet, bröderna Grill och Johan A Petersen driver rörelsen med tjära och beck i egen regi på Beckholmen.

1718

Bröderna Grill bildar en firma som kom att bli Stockholms främsta handelshus. De anlade även skeppsvarv.

1723

En stor eldsvåda som började på Södermalm kastar sig med hjälp av vinden över Saltsjön till Beckholmen och nästan allt ödelägges. Det låg i Grillska och Petersenska firmans intresse att snabbt få igång rörelsen efter branden. Intressenterna anhöll därför hos magistraten att själva få uppföra magasinen på egen bekostnad med tanke på stadens hårt ansträngda resurser. Magistraten accepterade förslaget och fattade beslut 29 november 1723, stadfäst av överståthållaren 26 februari 1724, att holmen ”finge upplåtas” till sökanden mot en ärlig avgift av 250 daler silvermynt med rätt för dem ”att själva bygga tjänliga bodar till den inkomna tjärans förvarade”. För detta beslut låg ett protokoll till grund, men i protokollet smög det sig in ett oavsiktligt språkfel. Istället för ordet avgift stod det tomtören. Konsekvensen blev att Beckholmen förvandlades till en med besittningsrätt och mot vanliga tomtören upplåten ofri tomt som kunde lagfaras och intecknas av ägarna. Med andra ord: för att åter komma i besittning av sitt eget område blev staden tvungen att lösa ut ägarna, Detta skedde först 1918. Tjärnisektorsbostället återuppbyggdes också efter branden.

1724

Två lusthus byggdes mitt på holmen och en fruktträdgård anlades (årtalet står inristat på vindflöjeln). Det ena lusthuset var stort och gjort av korsvirke, med panel på ut- och insodan samt målat. Huset var åttkantigt och hade åtta höga fönster, dubbla glasade dörrar och vindflöjel på toppen. Invändigt fanns parkettgolv. Nedanför detta påkostade lusthus låg ett annat mindre, enklare lusthus, med fyra fönster. Man vet inte när det stora åttkantiga lusthuset revs. I det lilla lusthuset fanns det en takmålning föreställande Adam och Evas utdrivande ur paradiset.Under målningen fanns ett bibelspråk skrivet: ”Menar du at någon kan så hemlig dorlia sig, at jag icke kan see honom. Yer 23 & 24”.

1790-tal

Under 17oo-talets sista decennier försvagas det Grillska handelshusets ställning. Grill säljer ut andelar av Tjärhovet, bland annat till en av direktörerna i Ostindiska kompaniet, Carl Gottfrid Küsel, som då äger en fjärdedel av egendomen. Dennes andel tas sedan över av grosshandlare Simon Bernard Hebbe, som hade specialiserat sig på handel med beck.

1802

Kommerserådet David Schinkel äger halva egendomen.

Två parallellt uppställda bostadsstugor ett tiotal meter väster om Tjärmästarbostället tillkom vid denna tid, då de finns upptagna på Carl Akrells ursprungliga historiska karta över Stockholm från detta år.

1820

Brukspatron JF Schinkel, överintendent C Fredenheim och hovkamrer A Håfsström är tillsammans delägare.

Tidigt 1840-tal

Det gamla Tjärmästarbostället får sin tillbyggnad åt nordväst. Byggnaden förlängs från 42 till 60 fot. Den uppnår därmed dagens omfattning.

1847

Det är angeläget för myndigheterna att upprätta en anläggning för fartygsreparationer i Stockholm. Den växande ångbåtsflottan som trafikerade Stockholms farvatten krävde effektivt underhåll i modernt utrustade torrdockor. Bland de platser som föreslås finns Beckholmen, Waldemarsudde och Kastellholmen. Kungliga Förvaltningen av Sjöärenden förordar Beckholmen och Kungl. Maj:t bifaller anläggandet av två skeppsdockor.

1848–1850

Stockholms Grosshandelssocietet och Skeppsrederier köper egendomen 1848.

Utsprängningar av berget och dockbygget på holmens södra sida genomförs genom Styrelsen för Väg- och Vattenbyggande. Sprängmassor tippades i sjön bredvid dockorna, varigenom ön erhöll värdefull utfyllnadsmark. De två dockorna har bergväggar. Den större östra dockan blir 75 meter lång, 17 meter bred och 9 meter djup. Den västra får måtten 45, 9 och 4 meter. Ledare för projektet var järnvägsbyggaren Nils Ericson, bror till uppfinnaren John Ericsson.

Pumpverket som tillhör dockorna byggs. På 26 timmar kunde den 12 hästkrafter starka ångmaskinen torrlägga den större dockan.

1851

Den första Beckholmsbron byggs av Grosshandelssocieteten som en provisorisk träbro till Djurgårdsstaden.

Den förändrade verksamheten på ön – från tjärhantering till varvsindustri – medför ett behov av nya bostäder. Högst upp på kullen, ett tiotal meter nordväst om Tjärmästarbostället, byggs ett nytt flerfamiljshus. Det kommer senare att benämnas Byggmästarbostället, efter det att två skeppsbyggmästarfamiljer efterträtt varandra där som hyresgäster.

Högste chefen för verksamheterna på ön byter titel från tjärinspektor till dockmästare. Den kraftfulle inspektorn sedan 1834, Adolf Hafström, pensionerar sig 1852, men bor kvar i Tjärmästarbostället till 1855. Där bor samtidigt den förste dockmästaren, ingenjören Gustaf Hasselgren.

1855

Snabb expansion av den nya verksamheten. Redan efter fem år hade man reparerat inte mindre än 168 ång- och segelfartyg i Beckholmsdockorna. Kronans fartyg fick företräde och avgiftsfrihet enligt den av Kungl. Maj:t fastställda taxan.

1871

Dockmästarbostaden eller Stenvillan som den också kallas uppförs efter ritningar av Axel Kumlien (1833–1913). Direktionen för varvsanläggningen bestämde sig för ett nytt och representativt dockmästarboställe. Huset skulle användas av anläggningschefen samt som klubblokal för Grosshandelssocieteten. Den forna fruktträdgården uppe på höjden var platsen som huset skulle ligga på. Axel Kumlien, som var arkitekt och hovintendent, gav villan en nyklassicistisk prägel genom en två våningar tempelgavelförsedd mittdel och flankerande envåningsflyglar. Dockmästaren bodde i villan och från kontoret i den västra flygeln ledde han arbetet vid torrdockorna. Anläggningens arbetschef, sjökapten Theodor Werner, flyttade in med sin familj.

1872

Kumliens ritningar följs dock inte till punkt och pricka. Interiört görs mindre omdisponeringar. Exteriört saknas stuckatur och vindflöjlar. Huset skulle ha haft en mer pampig huvudentré. I stället har en altandörr infogats på baksidan. Huset vreds också 90 grader i förhållande till ursprungsritningarna. Baksidan ligger åt söder i stället för åt väster.

Teckning av CG Hellqvist från Stockholms stadsmuseum.
Klicka på bilden för större format!

Branden 1873

I december 1873 brinner stora delar av Beckholmens bebyggelse ned. En våldsam brand från en ångslup förtöjd utanför Nya Jernvågen i Djurgårdsstaden drevs av en orkanartad vind över sundet mot Beckholmen. Bostadsbebyggelsen på öns nordöstra sida klarade sig mirakulöst och ingen människa omkom.

Skeppsdockorna på Beckholmen 1874

Närmast Västra dockan, till höger Östra dockan med Pumphuset.
Träsnitt av R Haglund ur Illustrerad Tidning 16 maj 1874, från Stockholms Stadsmuseum.
Klicka på bilden för större format!

1874

Ackumulatorhuset och dockboden som även kallades ”före detta Verkstaden” byggs. Det förstnämnda var ursprungligen en smedja.

1884

De två dockornas pumphus byggs till.

1890-tal

De två dockorna förlängs återigen till 102 respektive 99 meter och tilläggen får cementväggar. AB Finnboda Varf använder också dockorna för sina haverireparationer.

1892–1894

Behovet av moderna bostäder för bokhållaren och varvsarbetarna medförde att två så kallade Arbetarbostäder byggdes. Även vatten- och kloakledningar anlades. Den nordliga något mindre Arbetarbostaden fick lägenheter för tre familjer och står kvar än idag.

Den större Arbetarbostaden för sex familjer placerades bara ett tjugotal meter sydväst om det mindre. Man blev emellertid senare tvungen att riva byggnaden för att ge plats åt Gustav V-dockans utbyggnad 1944.

De två parallellt uppställda urgamla stugorna från seklets början rivs, liksom det så kallade Byggmästarbostället från 1851.

1918

Staten offentliggör att den har för avsikt att överta Beckholmen för örlogsflottans räkning och där anlägga en ny skeppsdocka. Den 1 juni köper Stockholms stad fastigheten Grönland 7 (Beckholmen) av Grosshandlarsocieteten för 1 675 000 kronor. Säljaren ställde i avtalet vilkoret att dockorna även i fortsättningen skulle kunna användas av civila fartyg efter vanlig taxa.
Den 1 oktober köper Kungliga Marinförvaltningen Beckholmen av Stockholms stads drätselnämnds 1:a avdelning.
Köpeskillingen är 7 000 000 kronor.
Utfästelsen om dockornas användning för de civila fartygen togs med i avtalet.
Beslut om att bygga en ny stor docka för Marinens kryssare, pansarskepp, etc. tas.

1920-tal

El dras i Pumphuset. Tidigare var det ångdrivet.

1923-1926

Gustav V:s docka med tillhörande pumphus byggs. Bygget börjar väster om de gamla dockorna och sprängmassorna fyller ut den västra stranden. Dockan blir 152 meter lång, 24 meter bred och 9 meter djup.

1927

Den nya dockan invigs av Kung Gustav V och uppkallas även efter honom (GV-dockan).

1921-1984

AB Finnboda Varf hyr dockorna av Marinen för reparationsverksamhet, men eftersom GV-dockan endast utlånades då marinen inte behövde den, kunde inte Finnboda garantera sina uppdragsgivare dockning i förväg. En betydande del av arbeten på handelsfartyg och isbrytare kom dock att utföras av Finnboda Varf i Beckholmsdockan från och med slutet av 1920-talet. Efter örlogsflottans förflyttning till Muskö 1969 kunde Finnboda disponera de tre dockorna efter eget tycke.

1939-1945

Under 2:a världskriget stod alltid en vakt i sin kur vid brofästet på Djurgårdssidan. Utan passersedel gick det inte att komma över. Senare flyttades kuren över till själva ön.

1940-tal

En värmecentral- och manskapsbyggnad samt ett kontorshus uppförs för Kungliga Sjöfartsverket, där Marinens tekniska radarskola inrättades.

1944-46

Gustav V:s docka förlängs till 197 meter och pumphuset inreds till en bostadslägenhet åt överingenjören vid marinverkstäderna. Detta utrymme erhölls genom att man lade ett bjälklag över pumprummet.

1947

Lusthuset flyttas längre norrut på ett betongfundament.

1948

Marinen köper in en stor kran för arbetena vid GV-dockan. Kranen är importerad från USA och har tidigare använts vid Kaiservarven i Providence. Den är troligen tillverkad i Washington och kallas därför ”Washington-kranen”. Den står än idag kvar och ger Beckholmen karaktäristisk profil.

1961

Regalskeppet Vasa bärgas och tas in i GV-dockan. En konserveringsateljé för Vasa uppförs på öns östra sida. Byggnaden kallas ibland för ”Neptunus skjul”, på grund av att Bärgningsbolaget Neptun tidigare disponerade byggnaden.

1965

Flera betydande fynd från Vasa görs utanför Beckholmen, där regalskeppet förliste 1628.

1965

Stenvillan och Tullpaviljongen blir byggnadsminnen och skyddas således enligt kulturminneslagen.

1969

Örlogsflottan förflyttas till Muskö. Finnboda Varf kan nu disponera de tre dockorna fritt.

1976

Finnboda Varf ansöker om att riva förrådshuset utmed västra stranden, även kallat Stöttboden. Riksantikvarieämbetet godkänner rivningen med förbehåll att huset dokumenteras av Stockholms stadsmuseum. Rivningen blev dock inte av.

1980-tal

Varvsverksamheten på Beckholmen avtar. Finnboda Varf lämnar Beckholmen 1984. GV-dockan används bland annat en tid av Skanska som plats för kassungjutning.

1984

Gatukontoret vill avsäga sig ansvaret för Beckholmsbron på grund av dess bristfälliga tillstånd samt föreslår att den ersätts med en ny, byggd i betong. Detta motsätter sig Stadsmuseum och Riksantikvarieämbetet, eftersom Beckholmsbron är den enda träbro för trafik som finns kvar i Stockholm. Motivering från Stadsmuseet var att bron ensam representerar det material och den byggteknik, som Stockholms många äldre broar varit uppförda med. Vidare bör träbron i första hand repareras, genom utbyte av skadade delar. Om detta inte låter sig göras, ansåg Stadsmuseet att en bro bör uppföras med samma material, konstruktion och mått och inte ersättas av en ny bro av betong.

1986

Kungliga Djurgårdsförvaltningen övertar förvaltandet av Beckholmen samt ansvaret för Beckholmsbron från Byggnadsstyrelsen.

1987

Föreningen Beckholmens skeppsdockor bildas. Den skall förvalta de två äldre, västra och östra, skeppsdockorna. Föreningen består av Stiftelsen Skärgårdsbåten som sysslar med ångbåtar och Sveriges Segelfartygsförening som ägnar sig åt segelfartyg. Föreningen gör även en stor städning av hela ön.

1990

Anna Michalowska med familj flyttar permanent in i Tjärinspektorbostaden. Med överinseende från Stadsmuseets har de skönsamt fått fram bjälkarna som är mycket väl bevarade. Även väggar och golv har gjorts i ordning för att få fram det genuina utseende. Varmvatten drogs också in.

1991

AB Finnboda Varf går i konkors.

1992

GV Varv AB startar en ny verksamhet med bas i GV-dockan. Dockan rustas upp och återställs i brukbart skick efter åtskilliga års förfall. Pumpstationen renoveras och en av originalpumparna återinstalleras. Räls och kranar görs i ordning. Dessutom utförs en allmän städning och upprustning av området kring dockan. Den omfattande varvsverksamheten är åter på Beckholmen. Under 1990-talet repareras hundratals fartyg i östra och GV-dockan.

1992

Den gamla Beckholmsbron rivs och en ny byggs upp i trä med förstärkning av brofästena. Djurgårdsförvaltningen stod som byggherre och byggare var Erikssons Bygg & Maskin, Borlänge.

1993

De målade giraffkranarna flyttas till Beckholmen. Det var 1988 som de två gamla kranarna gjordes om till giraffer efter konstnären Tor Svaes idé.

1995

Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården blir nationalstadspark. Beckholmen ligger inom det lagstadgade området. I en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan sker utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas. Detta ställer tydliga krav på Beckholmens fortsatta utveckling.

1997

Föreningen Beckholmen för företag och boende på Beckholmen bildas av Anna Michalowska, boende i Tjärinspektorbostaden, tillsammans med bl.a Bertil Rosqvist och Berndt Törnqvist. De verkar för att den maritima karaktären på Beckholmen skall kunna leva kvar.

1997

Clemens Åvall med familj flyttar in i Stenvillan efter hans föräldrar. Huset renoveras och ges en ny puts, småkornigare än den förra. Fasaden får en ljusgul ton.

1998

Stiftelsen Skärgårdsbåten lämnar sitt engagemang i den östra dockan och GV Varv tar över. GV Varv disponerar nu både östra dockan och GV-dockan.

Beckholmen idag

Gustav V:s docka används idag till kommersiell varvsverksamhet. Den bedrivs av Stockholms reparationsvarv AB, som använder även den östra dockan. Sveriges Segelfartygsförbund disponerar den västra dockan, Stöttboden och ytterligare några förrådsbyggnader. Stiftelsen Skärgårdsbåten har också skapat sig möjlighet att tillgodose sina behov av reparationer och underhåll på Beckholmen.

Tjärinspektorbostaden är idag byggnadsminne och bestå av fyra lägenheter, en av dessa fungerar som sommarbostad och tre lägenheter är permanentbostad. Uthuset vid brofästet var för inspektorsbostadens gemensamma toalett- och hygienhus, idag har samtliga lägenheter egna toaletter. Tvättstugan vid brofästet tillhörde också tjärinspektorbostaden, men den går inte att använda idag. Arbetarbostaden består idag av fyra hyreslägenheter och förvaltas av Djurgårdsförvaltningen.

Lusthuset besiktigades 1992 av Riksantikvarieämbetet som konstaterade att fönster hade målats, elinstallation med proppskåp hade utförts och att takmålningen hade målats över med med en lasyrliknande färg. När detta skett är inte klart.

Dockmästarbostället innehåller en bostadslägenhet, som genomgått en relativt omfattande renovering på senare tid.

Ackumulationshuset (Gamla smedjan) och Dockboden används idag som förråd och kontor till verksamheterna vid de äldre dockorna.

Gamla ångcentralen och personalbyggnaden hyrs ut som kontorslokaler.

Vaktstugan används som bostadshus åt två hushåll med varsin ingång.

Den tidigare Radarskolan hyrs idag av Sjöhistoriska museet, som även använder de tunnlar som finns under berget. Dessa sprängdes i samband med att GV Dockan byggdes. Utrymmet i tunnlarna används för konserveringsarbeten.

Enligt Stadsmuseets bedömningar är Stöttboden, de två äldre dockorna och Gustav V:s docka av byggnadsminnesklass blå (mycket värdefulla). Byggnader av större kulturhistoriskt värde (grön) är bostadshusen, Gamla smedjan, Dockboden, Gamla pumphuset samt Pumpverksbyggnaden. Byggnader som utgör ett väsentlig stöd för bebyggelsemiljöns helhet (gul) är Vaktstugan, Gamla ångcentralen och omklädeslokalerna, Radarskolan, Tvättstugan och Uthuset vid brofästet. Stadsmuseet har ännu inte tagit ställning till den nya Beckholmsbron, vars företrädare var blåmärkt.

Sanering av Beckholmen 2011–12

Under 2011–12 sanerades äntligen Beckholmen. 100 000 ton förorenade massor byttes ut mot rena. Föroreningarna var främst tjärämnen och metaller från trätjärehantering som började på 1600-talet och civil och militär varvsverksamhet sedan tidigt 1800-tal. Huvudman var Kungl. Djurgårdens Förvaltning. Naturvårdsverket lämnade bidrag via Länsstyrelsen. Projektering och projektledning sköttes av Sweco Environment. Entreprenaden genomfördes av NCC.