Beckholmens miljöhistoria

Av Fredrik Leijonhufvud 2010

Beckholmsbron förr i tiden

Beckholmen är en av de äldsta industrimiljöerna i Stockholmsområdet och platsen har haft en stor betydelse för Sveriges industri, handel och sjöfart. Ön ligger nära Gröna Lund och Skansen och nås via en träbro från Djurgårdsstaden. De flesta som hittar ut till ön imponeras av det stora skeppsdockorna, den välbevarade miljön med både verkstäder, pumphus och bostäder för både arbetare och varvschef. Min anknytning till Beckholmen är att jag deltagit i arbetet med att bevara och bruka den gamla varvsanläggningen på ön genom medlemskap och engagemang i Beckholmens Dockförening, som sedan 1986 bedriver kulturhistoriskt inriktad varvsverksamhet på ön.

Beckets och tjärans ö

Namnet Beckholmen kommer från den centrala roll som ön hade för handeln med tjära och beck från 1600-talet och fram till slutet av 1800-talet. Trätjära utvinns traditionellt genom kontrollerad torrdestillering av trä i speciella tjärdalar. Genom att sedan upphetta tjäran under kontrollerade former får man den förädlade produkten beck, som används för tätning (kalfatring) av träfartyg. Tjära var en av de viktigaste exportvarorna för det svenska riket fram till mitten av 1700-talet. För Finland var det den ekonomiskt viktigaste exportvaran mellan mitten av 1600- och början av 1800-talen. Idag är fortfarande ”Stockholm Tar” ett känt begrepp i många länder. Exempel på avsättning för det svenska becket var England och Holland, arkeologiska undersökningar har visat att Henry VIII:s flaggskepp ”Mary Rose” byggd på 1500-talet var tätad med beck som troligen kom från Sverige eller något annat nordiskt land.1

För att ge en historisk resumé av beck- och tjärhantering på Beckholmen referera jag i de två följande styckena till Anna von Ajkays artikel från s:t Eriks årsbok 1985.2 Redan 1633 etablerade handelsmannen Albrecht Schmidt ett becksjuderi för framställande av beck från tjära på holmen. Beckholmen kom sedan i Stockholm Stads ägo 1647 genom en donation av drottning Kristina. Redan följande år bildades Norrländska Tjärhandelskompaniet som hade monopol på tjärhandeln. Stockholm var stapelstad för tjäran och även handeln och produktionen av beck regleras av Tjärhandelskompaniet. Rollen som stapelstad innebär att all tjära och beck som skulle exporteras gick via Beckholmen. Ön hade därför en oerhört viktig roll i 1600-talens ekonomi. Den mesta tjäran producerades i Västerbotten och framförallt i Finland, och fraktades med segelskutor ner till Stockholm för sortering (vräkning) vid de så kallade tjärhoven. Tjärhovet som tidigare låg nedanför södra bergen på Södermalm flyttades 1690 till Beckholmen. Tjärhandelskompaniet omvandlades senare till Tjärhandelssocieteten, och hade kvar sina privilegier fram till 1715, då tjärhandeln blev fri.3

Under frihandelstiden för tjära på 1700-talet fortsatte Beckholmen att vara en central plats för tjärhandeln. Den bottniska handelstvånget som avskaffades först 1765 gjorde att de bottniska hamnstaderna som låg nära tjärproduktionen fortfarande inte fick exportera varorna, de skulle föras till stapelstäderna. Det var det framstående Grillska handelshuset som i samarbetet med familjeföretaget Petersen bedrev rörelsen med tjära och beck på Beckholmen från och med 1719 och under hela det återstående 1700-talet. Under denna period övergick även äganderätten (tomträtten) från Stockholm Stad handelshusen på grund av ett kameralt misstag. När Finland inte längre var en del av det svenska riket efter 1809 minskade omfattningen av tjärhandeln . . .